>back to c/v Genom nyckelhålet En dörr är en passage mellan två världar. En som man befinner sig i, och en som döljer sig bakom dörren. Den okända världen slussas man in i först sedan man öppnat dörren. Vad som döljs bakom en stängd dörr vet man inte. Även om dörren är välbekant, säg dörren till ens lägenhet, så kan man inte veta vad man möter på andra sidan. Kanske ligger där ett brev, ett hotande meddelande, och ruvar. För en överdrivet försiktig människa kan en dörr utgöra ett hot. Kanske är denna hotbild så stor att den försiktiga människan inte vågar konfronteras direkt med det som finns bakom dörren. Helst kanske hon skulle glänta lite på dörren, försöka få en skymt om vad som befinner sig på andra sidan, innan hon trycker ned dörrhandtaget och öppnar den. Kanske ställer hon sig till och med på knä: kikar in genom nyckelhålet för att få en fingervisning om världen bakom dörren. I nyckelhålet uppenbaras rummet bakom dörren som en bild. Men: Vad är det egentligen hon ser?! I Viktor Kopps konst ligger en jämförelse med Lewis Carrols Alice i Underlandet nära till hands. Vi konfronteras med dörrar - ibland gigantiska, ibland förunderligt små - sällsamma skogar, ensliga hus, figurer som dolts bakom trädstammar, ögon. Som betraktare ställs man inte inför något undrande, utan något underligt. Målningarna undrar inte, de är färdigformulerade. Man är själv den som får undra. Varför står den där krattan lutad mot huset? Är det ett tecken på att målningens trädgårdsmästare är ute på en tillfällig - eller oåterkallelig - rökpaus? Målningarna är sammanlänkade på ett ytterst subtilt sätt. De uppstår i varandra. Nyckelhålet leder till dörren, dörren leder till huset, huset till rummet, rummet till dörren, dörren till nyckelhålet, nyckelhålet till ögat, ögat till husets fönster, husets fönster tillbaka till ögat, eller till rummet, rummet till huset eller till dörren, eller ögonen, osv. Vad som förefaller vara en gåta på ett ställe uppenbaras på ett annat. Och tvärtom. En målning av en dörr handlar lika mycket om vad som döljer sig bakom dörren. Det som finns på andra sidan formuleras av den måleriska gestaltningen. Ett streck kan vara av avgörande betydelse. I en stor målning utgör den omålade vita duken på samma gång dukens yta, målningens yta och motivets yta. Motivet - en vit dörr i kolossalformat - är en illusion. Om man håller för det ditmålade dörrhandtaget öppnas dörren och dörrposten blir till en mäktig port. Man ser ingen ände på det rum som öppnar sig. På så sätt är dörren samtidigt öppen och stängd. Målningens dörr är verkligen en dörr. Men vad döljs bakom målningens dörr? En imaginär knackning på målningen kunde kanske ge oss några ledtrådar. Vad är det för ljud vi hör? Djurläten? Ett odefinierbart kväk som meddelar oss att dörren är öppen och att det bara är att stiga på? / Johan Svensson